Det har nog inte undgått något att den nya Ghostbusters-filmen har rört upp en hel del upprörda känslor. Bland män, kanske ska tilläggas.
När Paul Feig, som regisserat bl.a. Bridesmaids och avsnitt av 30 Rock, Arrested Development och Mad Men, meddelade att han skulle göra en ny version av Ghostbusters, blev många upprörda. Det var inte så mycket det faktum att det skulle göras en remake som rörde upp känslorna, utan vilka som skulle spela huvudrollerna: fyra kvinnor. Eftersom det är på nätet saker och ting debatteras numera skrevs filmen ner redan innan inspelningarna hade kommit igång. Många män hävdade att Feig förstörde deras barndom genom att låta kvinnor spela de roller som i originalfilmen spelades av Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson. En form av aktivism som mobiliserades mot filmen var att skriva negativa recensioner av den på olika sajter redan innan den haft premiär.
Filmen har dock inte fått särskilt bra betyg även i ”riktiga” recensioner. Fredrik Strage gav den t.ex. en tvåa i DN. Samtidigt är det svårt att inte hålla med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som i podden En varg söker sin podd (finns att lyssna på här), när de säger att tiden är mogen för en slapp actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna. Alltför länge har filmer och tv-serier varit som Smurfarna, med endast en kvinnlig karaktär. Googla ”smurfette principle” så hittar ni många andra exempel också.
Bechdel och andra test
Varför är det viktigt med kvinnliga huvudroller även i lättsamma kommersiella filmer? Kanske för att de visar att kvinnor kan göra allt. Det är en banal sanning, men i filmvärlden (och annan populärkultur) är den mer eller mindre radikal. Hur många filmer klarar egentligen Bechdeltestet? Betydligt färre än man skulle kunna tro.
Bechdeltestet föreslås av serietecknaren Alison Bechdel i ett av hennes album från 80-talet. Det går ut på att en film, för att klara testet, ska innehålla följande:
- Två kvinnliga, namngivna karaktärer
- Som pratar med varandra
- Om något annat än en man
Det här är inte ett test för att avgöra om en film är bra, snarare är det ett intressant instrument för att analysera populärkultur. För populärkulturen speglar inte bara samhället, den påverkar det också.
Efter Bechdeltestet har det kommit andra test. Det roligaste, nyaste och kanske egentligen minst användbara är Furiosatestet, döpt efter Charlize Therons rollfigur i den senaste Mad Max-filmen. Testet är enkelt: har filmen gjort att anonyma män på nätet blivit upprörda?
En annan personlig favorit är sexig lampa-testet: finns det en kvinnlig karaktär i filmen som inte skulle kunna bytas ut mot en sexig lampa? Och så finns det Mako Mori-testet, efter en karaktär i Pacific Rim. Det testet handlar om huruvida det finns en kvinnlig karaktär i filmen som har en egen berättelse, som inte bara har till syfte att agera stöd till en manlig karaktärs berättelse.
Testa att applicera ett eller flera av dessa test på nästa film du ser. Risken är stor att du kommer att få ett helt annat perspektiv på tillvaron.
Det första man får lära sig när man pluggar statistik är att korrelation inte är samma sak som kausalitet. Att antalet anmälda våldtäkter har ökat behöver inte ha med invandringen att göra. Troligare är nog att ökningen beror på att fler typer av övergrepp idag klassas som våldtäkt. Ett helt annat exempel kommer från The Economist: i en artikel hävdade man att ju fler personer i ett land som har ett bankkonto, desto högre är välbefinnandet i landet. I diagrammet som ackompanjerar artikeln ser detta vid första anblick ut att stämma. Men tittar man mer noggrant ser man att detta framför allt gäller länder i Asien och Mellanöstern. Länder i Afrika söder om Sahara har lägre grad av välbefinnande alldeles oavsett, och i Europa är välbefinnandet generellt högt.
Så inleds ett